I  lindur  ne  nje  familje  fisnike te  njohur  per  trimeri  e  atdhetari,  xha  Muharremi  u  rrit  ne  nje  mjedis kalivacas,  ku  kryefjale   eshte  trimeria,  burreria  dhe  besa.  Shtepia  e  Mehmet  Qazos, ne Hysodosaj,  si   te  gjitha  shtepite  ( familjet )  e  fisit, te  mehalles  e  te  fshatit  mbare  ka  qene  dere  miku   e  shtepi  bukedhene.  Ajo  ndodhej  ne  fund  te  Bregut  te  Hysodosajve,  prane  Çesmes  te  Halilet,  disi  e  shkeputur  nga  shtepite  e  tjera  te  fisit  e  te  mehalles.

Nga  kjo  familje  dhe  nga  fisi  i  Ramajve,  dolen  jo  vetem  cobane  esnafe  e  burra  trima  si  Kalo  Qazua  dhe  lundertare  te  guximshem  si  Hasan  Ramua  dhe  pas  tij  Gani  Muharremi,   te  cilet,  mateshin  me  egersine   e  lumit  tone   dhe  me  te  papriturat  e  punes  te  lundertarit,  por  dhe  burra  shteti te  ndjere  si  oficeri  madhor  i  Ushtrise  Mbreterore –  Zoto  Halili,  perhaps  te  diturise,  si  Halil  Zoto  Ramaj,  trima te  oreve  te  para  si  Sinan  Hasani;  kengetare  me  ze  bilbili  si   Klodiani  etj.

Muharrem  Mehmeti  ishte  nje  burre  i  mencur,  i  zgjuar  e  trim,  i  cili, per  gati  30  vjet,  ishte  kryeplak  i  fshatit  Kalivac  te  Tepelenes.  Ai  u  lind  ne  Kalivac  te  Tepelenes,  rreth  viteve  1874-1875;   ne  kohen  kur  Shqiperia  ishte  nen  sundimin  Osman,  shteti  i  te  cileve  shtypte  e  shfrytezonte  mizorisht  bashkefshataret   e  Muharremit.   I  rritur  ne  nje  mjedis  te  shendoshe  atdhetaresh,  ne  rinine  e  tij,  Muharremi   provoi  egersine  e  shfrytezimit  ne  dhe  te  huaj,  kur  ishte  emigrant  dhe  punonte  ne  minierat  e  Shteteve  te  Bashkuara  te  Amerikes.  Muharrem  Mehmeti  nen  ndikimin  e  faktoreve  te  brendshem   dhe  genit  qe zjente   ne  dejet  e  tij,  u  mekua  me  ndjenjen  e  urrejtjes  per  pushtuesit  e  huaj  dhe  per  shfrytezimin  qe  ata  i  benin  popullit  fukara.  Ne  zjarrin  e   lufterave   per  mevetesi  e  per  clirim  kombetar,  u  vu  ne  krye  te  vullnetareve  te  fshatit  Kalivac,  qe  u  vendosen  ne  krah  te  Plakut  te  Vlores,  Ismail  Qmalit,  ne  vitin  1912  kur  u  shpall  mevetesia  e  Shqiperise.  Ne  vitin  1920, Ai,  me  arme  ne  dore  u  radhit  ne  taborrin  e  Tepelenes  qe  udhehiqej  nga  Selam  Musa  Salaria,  ne  Luften  e  Vlores.

Atdhetarizmi  e  thirri  Muharrem  Mehmetin  te  dilte  ne  krah  te  Republikes   e  ne  mbrojtje  te  Qeverise  te  Fan  Nolit,  ne  vitin  1924, kur  forcat  regressive  te  kohes  synonin  ta  mbytnin  qe  ne  djep ” foshnjen  e  sapolindur ”.  Bazuar  ne  tiparet  vetjake  ku  prevalonin:  mencuria,  burreria  dhe vizioni  i  perparuar,  Kalivaci  e  zgjodhi   Kryeplak  te  vetin,  jo  vetem  nje  here.  Xha  Muharremi,  me  fjalen  e  menduar  mire  e  me  qendrimet  e  drejta  qe  mbajti  per  zgjidhjen  e  mjaft  ceshtjeve  serioze  qe  shqetesonin  komunitetin,  shpejt  u  be  njeri  nga  personalitetet  me  me  peshe  te  Kalivacit  te  Tepelenes.  Xha  Muharremin  e  gjeje  ne  qoshen  e  mikut,  ne  cdo  shtepi   ku  behej  dasme  e  gosti,  ne  oda   burrash  e  ne  kuvende   ku   shtroheshin  per  zgjidhje  halle  te  medha.

Muharrem  Mehmeti   e  donte  shume  Kalivacin  dhe  popullin  e  tij,  prandaj  punonte,  me  mish  e  me  shpirt,  per  zgjidhjen  e  halleve  te  shumta  te  tyre,  perfshi  shuarjen  e  sherreve  banale,  per  pajtimin  e  merive  dhe  per  ceshtje  te  tjera  jetike.  Te  gjithe  kalivacasit  e  donin,  e  nderonin  dhe  ia degjonin  fjalen.  Fjala e Tij, ne  Kalivacin  e  asaj  kohe  kishte  vleren  e  ligjes.

Pushtimi  fashist  i  vendit,  preku  thelle  dhe  lendoi   sedren   liridashese  te  luftetarit  te  regjur  per  mevetesi  dhe  per  lirine  e  vendit,  gje  qe  e  hodhi  Ate  pa  rezerva  ne  anen  e  clirimtareve.  Dy  djemte  e  tij,  Ganiu  dhe  Barjami  u  radhiten  ne  formacionet  luftarake  te  Ushtrise  Nacional  clirimtare,  deri  ne  clirimin  e  plote  te  vendit.  Vete  xha  Muharremi  u  zgjodh  ne  keshillin  Nacionalclirimtar  te  fshatit,  ku  ishte  teper  aktiv.  Roli  i  tij  ishte  pozitiv  dhe  ne  te  mire  te   qartesimit  te  bashkefshatareve   per  zberthyer,  ne  detaje,   qellimin  dhe  objektivat  e  Luftes  Nacionalclirimtare,  si  dhe  per  mobilizimin  e  te  rinjve  dhe  hedhjen  e  tyre  ne  radhet  e  Ushtrise  Partizane.

Vlerat  e  xha  Muharremit  dhe  peshen  e  fjales  se  tij,  nuk  e  njihnin  vetem  kalivacasit  e  lidhur  ngushtesisht  me  idete  e  Luftes  Çlirimtare  por  dhe  kundershtaret  e  kesaj  lufte.  Trimi  me  gjak  atdhettari,  nje  dite,  ne  moshen  e  trete  u  ndodh  perpara  nje  te  papriture  te  madhe,  pa  rrugedalje  tjeter ,  e  cila  i  kushtoi  jeten.  Muharrem  Mehmet  Ramaj,  ra  trimerisht,  me  arme  ne  dore,  sic  ia  donte  nderi i tij, i  familjes  dhe  i  fisit;  ashtu  sic  dine  te  bien  kalivacasit;  burrerisht  e  sic  dine  te  bien  trimat,  per  Lirine  e  Atdheut.   Po  cilat  ishin  ato  rrethana  teper  te  veshtira  e  pa  rrugedalje  tjeter ?

Sic  eshte  e njohur  historikisht,  me  25  korrik  te  vitit  1944, ne  fshatin  Dukaj  te  rrethit  te  Tepelenes,  u  zhvillua  nje  beteje  e  ashper,   ku   gjaku  u  derdh  si  lume,  midis  forcave  partizane   te  Brigates  se  6-te  Sulmuese  dhe  nje  grupimi  te  madh  gjermano –  ballist,  e  cila  perfundoi  me  shpartallimin  e  plote  te  ketyre  te  fundit.  Nje  bande  e  perbere  nga  10  mercenare   dhe  nga  2  gjermane   depertoi  neper  rrjedhen  e  Vjoses,  duke  shfrytezuar  erresiren  e  nates, mengjesi  i  26  korrikut te  vitit  1944 i  gjeti  ne  Donije  te  Kalivacit.

Ishte  koha  kur  fshataret  ishin  ne  “  pikun ”  e  punimeve  bujqesore  te  stines.  Ata   korrnin  dhe  shinin  grurin,  ne  are  dhe  naten,  zakonisht  e  kalonin  prane  lemenjve  te  shirjes  apo  ne  prcelat  e  grurit.  Fusha  e  mehalleve  te  Pusit,  ishte  e  populluar,  nga  te  pakten  200  burra  e  djem  te  rinj,  te  cilet,  ne  dege  te  pemeve,  krahas  torbes  me  buke  e  me  qepe  dhe  nje  botil  me  dhalle,  brenda,  kishin  varur  dhe  armen  vetjake,  per  te  mbrojtur  nderin  dhe  pronen.

Pjesetaret  e  bandes  te  armatosur,  prej  48  oresh  nuk  kishin  vene  ushqim  ne  goje  dhe  ishin  mjaft  te  uritur.  Ujet  e  ftohte  te  burimeve  te  Donijes   qe  pine   per   te   shuar   etjen,  ua  shtoi  me  teper  urine.   Ata  kerkonin  buke,  per  te  larguar urine  qe  i  kishte  kapluar.  Tek  burimet,  ne  Donije,  banditet  gjeten  nje  djale  nga  kalivaci,  i  cili  nuk  i  kishte  kaluar  18  vjetet.  Ai  po  gjuante  peshq,  me  pushke  dhe  kishte  me  vete  nje  gomar,  te  ngarkuar  me  2  bucela  druri,  me  qellim  qe  te  mbushte  uje  te  fresket,  per  familjen.  Sic  u  mesua,  djali i  ri  quhej  Haki  Sulo  Sulaj,  i  biri i   luftetarit  te  shquar  Sulo  Beqir  Sulaj,  nje  sakat  natyral, i  cili calonte  nga  te  dyja  kembet.  Hakiu, i  lindur  i  tille,  rridhte  nga  soj  trimash.  Babai i  tij,  Sulua,  ishte  komandant  i  njesive  partizane.  Ai  ishte  trim  me  flete  dhe  trimerine  e  kishte  shpalosur  ne  disa  luftera,  per mbrojtjen  e  trojeve  ametare  dhe  per  mevetesine  e  Shqiperise.  Fati  e  kishte  denuar  Hakine  te  lindete  sakat,  por,  ai  kishte  ngjare  nga i  ati  e  nuk  binte  lehte  ne  kurth  ose,  sic  kane  thene  ne  Kalivac,  “  nuk  e  hante  thate”.

Banditet  vendosen  ta  shfrytezonin  sakatin,  per  ti  cuar  ne  ndonje  shtepi  ne  periferi  te  mehalles,  ku  te  mos  kishte  shume  njerez.  Djali  i  kapur  peng,  duhet   te  shkonte  brenda  shtepise  e  te  kerkonte  buke  per  te  pangrenet,  kurse  ata  do  te  benin  roja.  Hakiu,  me  zgjuarsi  e  me  dredhi,  i  coi  banditet  tek  shtepia  e  Muharrem  Mehmet  Ramaj,  e  cila,  ishte  ne  fund  te  mehalles  dhe  i  plotsonte  kerkesat  e  banditeve.  Hakiu,  nga  ana  e  tij,  dinte  ku  i  shpuri  te  uriturit.  Ne  shtepine  e  xha  Muharremit  ishte  vete  ai,  i  moshuar,  dy  nuset  e  djemve  partizane,  nje  vajze  adoleshente   dhe  2  femije.  Kasollja  e  xha  Muharremit  ishte  larg  nga  shtepite  e  tjera  te  mehalles  Hysodosaj.  Ja  si  e  spjegon  kete  ndodhi  i  moshuari  Selman  Z  Islami,  nga  fshati  Çorrush,  i  rrethit  te  Mallakastres,  ne  gazeten:  “  Zeri  i  Popullit ”  te  dates  6  gusht  2010:

“… Plaku  drodhi  cigaren  dyte,  e  ndezi  dhe  po  shikonte  se  si  po  flinte  djali, ( i  aferm i plakut,  qe  kishte  ardhur  nga  njesiti  partisan  ku bente pjese; me leje)  ashtu  si  qengj  dhe  thoshte:  “ Ah  djaleri,  djaleri,  ku je ” ?,  sepse  ai,  per moshen  dhe  natyren  e  tij  vuante  per  gjume.  Ne  kete  moment,  degjohet  nje  ze,  nga  jashte.  O  xha  Muharrem;  o  xha  Muharrem.  Plaku  u  ngrit  dhe,  per  te  mos  i  prishur  gjumin  djalit,  nxorri  koken  ne  dritare  dhe  u  pergjigj me  ate  fjalen  karakteristike  te  atyre  aneve:  “  Lepe ” !  Kush  eshte ?  Dil !  Dil pak  te  dera –  erdhi  pergjigja  nga  jashte.  Kur  doli  tek  dera,  shikoi  se  ishte  Haki  Çalua,  djali  i  lagjes,  hipur  mbi  gomarin  te  ngarkuar  me  bucelat  e  ujit.  Mercenari,  sic  u  mesua  me  vone,  ishte  shtrire  pas  nje  rrenje  trendafili,  me  pushken  gati  per  zjarr  dhe  plaku  nuk  e  pa.

Ç’kemi  mor  Haki,  qe  na  erdhe  ne  kete  kohe  dhe  nuk  po  zbret  nga  gomari;  cfare  te  ka  ndodhur? Hakiu  pergjigjet  se  nuk  ka  ndodhur  asgje,  por  kane  ardhur  disa  njerez  e  duan  buke.  Plaku  e  pyet  se  c’jane  ata  njerez;  jane  partizane  apo  cfare  jane?  Hakiu I thote:  “  Nuk  jane  partizane,  por  me  duket  balliste  dhe  xhandare.  Plaku  beri  nje  hap,  brenda  deres,  rrembeu  pushken  qe  e  kishte  varur  ne  mur,  doli  dhe  i  tha  Hakiut:  “ U  thuaj  atyre  ballisteve  a  xhandareve,  cfare  jane,  te  dorzohen  se,  per  ata  nuk  ka  buke  me  por  vetem  plumba;  puna  e  tyre  tashme,  mori  fund”.  Dhe  ashtu,  me  pushken  gati  per  zjarr,  beri  te  levize  perpara.  Ne  kete  moment,  mercenari  qe,  sic  me  thane,  ishte  shtrire  pertoke  dhe  me  pushken  gati  per  zjarr,  e  qelloi,  drejt  e  ne  kraharor  dhe  plaku  i  nderuar  u  shtri;  gjysme  jashte  e  gjysme  brenda  deres…  Me  te  degjuar  krismen,  fshataret  e  Kalivacit  qe  punonin  ne  fushe,  lane  punet,  rrembyen  armet dhe  asgjesuan  banden”.

Muharrem  Mehmet  Ramaj,  u  percoll,  sic  e  meritonte;  sic  percillen  ata  qe  bien  per  te  mbrojtur   vatren,   nderin  e  familjes,  te  fisit,  te  fshatit  Kalivac  dhe  te  Atdheut.  Varrimi  i  tij,  fillimisht  u  be  ne  Hysodosaj,  prane  te  tijeve,  me  nderime,  sic  e  meritonte.  Pas  shume  diskutimesh  e  peripecish  protokollare,  Muharrem  Mehmet  Ramaj,  u  shpall  “ Deshmor  i  Atdheut ”  e  sot  renditet  mes  10  yjeve  te  pashuar  te  fshatit  Kalivac  te  Tepelenes.

• I paharruar  qofte  kujtimi  i  tij !

 

Shkroi  Niazi  Xhevit  Nelaj, ne  Tirane,  qershor  2018.